Dites-moi adieu demain

Igår åkte jag Patte och Maia in till Geneve och träffade Sara, åkte in till centrum och gick ner till sjön. Där satt vi och hade det trevligt i några timmar, Alana och Laura kom även dit. Vädret var perfekt, det var mycket folk ute och det kändes som att det var sommar. Gick till "la petite reine" där det var schmockat med folk, trevligt trevligt. I toakön var det en tjej som undra vart jag kom ifrån, sen kom hon utspringandes och ivrig, "jag vet hur man säger det här på svenska!!!" det var ju inte den bästa meningen haha, vem är idioten som sprider sånt språk lixom? Sa hejdå till Sara som var första svennnen  jag träffade här för ungefär 10 månader sedan. Har vart med om mycket sen dess, otroligt fin och galen tjej. Sa även hejdå till Laura och Alana som bor betydligt längre bort. Bilcampade, mysmys. Åt sista fiiKkkkaan med Maia och Patte på Geant. Var ganska schleten när jag kom hem och tänkte passa på att sova när inte familjen var hemma. Efter 30 minuter kommer båda tjejerna in på mitt rum "CARRRROOOOO!??" vad gör man inte när det är sista dagen, bara le och krama tillbaka. Har haft med mig min minnesbok där folk skrev uppmuntrande grejer inför detta året. Där har de närmsta skrivit i här med, läste allt förut. Det var jobbigt, har haft sån himla tur att jag har haft chansen att få lära känna dessa supermänniskor. En speciell plats har såklart min kära bergsgranne Patricia fått i mon coeur. Hade kunnat skriva hur mycket va vart med om och vad betydande hon varit här, kära partner in crime. Detta hade blivit oändligt långt och tror att ni bara förstår hälften då andra hälften är så många interna skämt och händelser.
Nu ikväll hade jag avskedsmiddag med Patte och Maia, det var en jätttrevligt verkligen. Gick igenom allt vi gjort vilket har varit väldigt varierande från att hika, dansa, åka skidor, resa, plugga osv. Är väldigt tacksam. Har nästan stängt av hur det har känts under denna veckan, har vart ganska disträ och känslokall fram tills nu ikväll. Det var väldigt jobbigt att säga hejdå till Maia. Satsar dock på att besöka henne i Kanada nästa sommar, je l'espère. Bilturen tillbaka med Patte slutade med att vi satte på musik på högsta volym då båda satt och stortjöt. Stannade bilen vid dödens kurva med den fantastiska utsikten som vi alltid snackat om att vi måste göra. Peaceful
Hade precis samlat mig och öppnade dörren till huset, möts av en springade och gråtande tjej, går in och ser att Frun även sitter och gråter då de skriver i min bok. Mycket känslor idag helt enkelt...
Det verkar som att jag betytt mycket för både barnen och henne vilket det gör mig varm i hjärtat.

Nu har jag varit här i närmre 300 dagar (298 för att vara exakt), 43 veckor och ca 7100 timmar. Kom som en upplevelsesökande naiv 18-åring och nu ett år senare kan jag verkligen se hur mycket jag fått ut av den här erfarenheten. Som kära Pia Carlsoon skrev i min bok "För du kan Carloline! Kliv fram och ta plats, sätt dig i cockpiten, ställ dig på scenen och roa dig kungligt!" Detta känner jag ändå attt jag gjort, jag har definitivt lärt mig ansvar, hur man manipulerar barn att få de att göra som man vill utan barnaga som är lagligt här (och ja, det förekommer), jag har fått öva min sociala kompetens då jag kände 0 personer när jag kom hit, hur man bemöter männsikor från andra kulturer med annan bakgrund, lärt mig att äta varierad och ibland ifrågasättande kost, LÄRT MIG FRANSKA: kunna hålla ett samtal och diskussion med någon okänd människa som inte inser att det inte är ens första språk efter några minuter åtminstånde. Har bott i en annan familj, i ett annat land, med annan kultur och andra rutiner med konstigt, onödigt svårt men vackert språk. Jag är så glad att jag åkte. Att jag inte lät rädslan hålla mig tillbaka, detta är bara en början:). Familjen kommmer jag hålla kontakten med och har fått vänner för livet vilket jag är väldigt tacksám för. Har även fått ett annat perspektiv och insett hur klyschan stämmer "borta bra men hemma bäst" och hur det jag har där hemma är guld värt. Imorgon ses vi. Au revoir France, je t'aime. À bientôt ❤